9 år av oändlig saknad..

Ja på torsdag har det gått 9 år sen du gick ifrån oss mamma.. Du är så saknad av mig och barnen fast de inte träffat dig.. bara Nea då men hon var ju bara en bebis..
De här veckorna som jag o Nea bodde hemma med dig o pappa och Johnny sitter för evigt fastetsade i mitt minne.. Hur du låg på soffan som vi sen lyckades byta ut mot en sjuksäng och sov mestadels.. Och när du vaknade så ville du ha Nea bredvid dig så du kunde ligga o titta på henne, dofta på henne och stryka henne över kinden. Din stolthet när vi sa att hon skulle heta Linnéa efter dig.. Din envisa kamp för att orka leva ännu en dag med henne.. Och så sista dagen när du helt plötsligt ville sitta upp och ha henne i ditt knä.. vi förstod ju alla att det var sista kraftansträngningen.. vi hade ju läst häftet vi fick av Solteamet så vi skulle vara förberedda på händelseförloppet..
Men ändå så ville jag inte förstå.. vi satt o såg på tvn på kvällen sen och vid kvart i 12 på natten så hostade du till lite.. Pappa reste sig och gick till dig.. kände efter pulsen och såg tårarna trilla.. Han tog telefonen och ringde den syrran som hade jouren.. hon kom hem till oss och ringde sen Levenius.. de kom och hjälpte oss göra iordning dig.. svarta jeansen och vita jeansskjortan fick du ha på dig..
Det gjorde så ont när de bar ut dig i kalla natten.. du ville ju inte dö och lämna oss!
Om du ändå hade fått leva och se dina underbara barnbarn, du hade varit så stolt och velat vara på alla uppvisningar och spelningar och avslutningar. Och barna hade haft världens bästa mormor!!
De pratar ofta om dig och säger att de saknar dig. Ska hälsa på moster nåndag sen så kan de få se mormor på video iaf. *ler*
Älskar dig mamma nu och för evigt!!