28 april.. mammas födelsedag.. idag skulle hon fyllt 59 år..men hon fick ju inte ens fylla 50
Hon fattas mig i varje cell idag.. jag vill ha henne hos mig, känna hennes hand stryka över min kind och säga att allt ordnar sig..
Vill att hon ska följa med på söndag och se när nea uppträder med Nanne Grönvall, vill att hon ska sitta vid min sida nästa fredag när vi ska på begravning i rättvik, vill att hon ska sitta och fika på altanen med mig och klaga på mig när jag inte vill sitta i solen och få färg på mig.
Vill att hon ska gå och längta efter Johnnys bebis som kommer i juni och se glädjen när hon får bli farmor åxå ... livet är fan inte rättvist på nåt jävla vis..
När tjejerna kommer hem idag ska vi ta en promenad till kyrkogården och sätta lite blommor där..
Jag älskar dig mamma, nu och för alltid.. "som till en annan galax"
onsdag 28 april 2010
torsdag 15 april 2010
Födelsedag idag och en hemlis!!
Japp idag blev man en dag äldre igen.. Undra när man ska bli klokare med åren också?! *S*
Fick vara ledig hela dagen iaf och har varit hemma och myst med Melvin på förmiddagen. Satt och surfade och pratade med tjejerna på BB när jag fick PM av Camilla82 som berättade en hemlis som fick mig så lycklig så tårarna rann. Tänk att man kan bli så lycklig för en människa som man aldrig träffat, en människa som man bara läst om i tidningarna..
Jag önskar den tjejen all lycka i världen och hoppas att allt går bra!!
På kvällen kom iaf pappa, Maja, Karin, Faster, Rosie och Johanna och fikade och satt och pratade om gårdagens alla möten som vi varit på.. Fick bra presenter också i form av vin, örhängen, blommor och presentkort på klippning och slingning så snart kanske man kan bli vacker i håret!
Sms har trillat in i mobilen hela dagen också så tydligen är man inte helt bortglömd, TACK alla!!! Det känns så skönt att ni finns!!!
Fick vara ledig hela dagen iaf och har varit hemma och myst med Melvin på förmiddagen. Satt och surfade och pratade med tjejerna på BB när jag fick PM av Camilla82 som berättade en hemlis som fick mig så lycklig så tårarna rann. Tänk att man kan bli så lycklig för en människa som man aldrig träffat, en människa som man bara läst om i tidningarna..
Jag önskar den tjejen all lycka i världen och hoppas att allt går bra!!
På kvällen kom iaf pappa, Maja, Karin, Faster, Rosie och Johanna och fikade och satt och pratade om gårdagens alla möten som vi varit på.. Fick bra presenter också i form av vin, örhängen, blommor och presentkort på klippning och slingning så snart kanske man kan bli vacker i håret!
Sms har trillat in i mobilen hela dagen också så tydligen är man inte helt bortglömd, TACK alla!!! Det känns så skönt att ni finns!!!
tisdag 13 april 2010
Ensamhet är jobbigt
Vissa dagar kan man känna sig så himla ensam fast man har folk runtomkring sig överallt.. Var ute och åkte i bilen en vända när jag skulle handla, hårdrocksballader på HÖG volym och tårarna som rann nerför kinden.. Även fast man klarar sig själv mesta delen så får man sina stunder när man känner sig totalt ensammast i hela världen..
Man saknar någon som håller om en när man är ledsen, någon som skrattar med en när man är glad. Någon som ligger nära en och ser på film, någon som kramar om en när man lagar mat, någon som ser en djupt i ögonen och säger att de älskar en trots att man är den man är.. saknar någon som pratar med en över en flaska vin.. någon som kysser mig godnatt efter några timmars mys.. någon som sitter på en brygga med mig när solen går ner över bergen.. någon som väcker mig på morgonen med en kram..
Jaja i den bästa av världar så finns det väl nån för mig åxå...?
Men då kommer ju frågan.. ska man våga öppna sitt hjärta, riva alla murar man byggt upp? Våga lita på en annan människa som kan såra ens inre? Som dansar flamenco på mina känslor och mitt hjärta när han hittar nån bättre?
Kommer jag att bli så desperat så jag satsar mitt hjärta för en annan människa igen?
Den som lever får väl se.. än så länge satsar jag nog på erotik istf romantik.. och snart fyller jag 25 år igen.. *s*
Man saknar någon som håller om en när man är ledsen, någon som skrattar med en när man är glad. Någon som ligger nära en och ser på film, någon som kramar om en när man lagar mat, någon som ser en djupt i ögonen och säger att de älskar en trots att man är den man är.. saknar någon som pratar med en över en flaska vin.. någon som kysser mig godnatt efter några timmars mys.. någon som sitter på en brygga med mig när solen går ner över bergen.. någon som väcker mig på morgonen med en kram..
Jaja i den bästa av världar så finns det väl nån för mig åxå...?
Men då kommer ju frågan.. ska man våga öppna sitt hjärta, riva alla murar man byggt upp? Våga lita på en annan människa som kan såra ens inre? Som dansar flamenco på mina känslor och mitt hjärta när han hittar nån bättre?
Kommer jag att bli så desperat så jag satsar mitt hjärta för en annan människa igen?
Den som lever får väl se.. än så länge satsar jag nog på erotik istf romantik.. och snart fyller jag 25 år igen.. *s*
söndag 11 april 2010
Äntligen en ledig helg...
Efter att ha jobbat häcken av mig under 12 dagar så fick jag äntligen vara ledig i 2 dagar..
De dagarna spenderades mest hos pappa iofs eftersom bror och Lina var hemma över helgen *älskar*.
Lördagen åt vi god mat och drack vin mm, Johnny fyllde ju år och Karin fyller på söndagen och så är det nån Lissmiss som fyller på torsdag så vi firade oss allihopa.
Melvin var i sitt esse och skyllde allt bus på morfar *S*. Vi skrattade rätt gott åt den lilla trollungen som satt och pekade på morfar och sa: skyll på morfar! jag har inte gjort nåt!
Söndagen åt vi tårta och sen var jag med pappa och Maja till Jysk och köpte lite utemöbler, det tog ju bara 9 år innan man köpte riktiga såna....
Nu gäller det bara att röja upp och städa överallt så man kan njuta av att sitta ute och äta i sommar.. håll tummarna för en fin sommar..
Ska väl börja med att hänga upp lite tvätt ute nu iaf.. ha det bäst!!
De dagarna spenderades mest hos pappa iofs eftersom bror och Lina var hemma över helgen *älskar*.
Lördagen åt vi god mat och drack vin mm, Johnny fyllde ju år och Karin fyller på söndagen och så är det nån Lissmiss som fyller på torsdag så vi firade oss allihopa.
Melvin var i sitt esse och skyllde allt bus på morfar *S*. Vi skrattade rätt gott åt den lilla trollungen som satt och pekade på morfar och sa: skyll på morfar! jag har inte gjort nåt!
Söndagen åt vi tårta och sen var jag med pappa och Maja till Jysk och köpte lite utemöbler, det tog ju bara 9 år innan man köpte riktiga såna....
Nu gäller det bara att röja upp och städa överallt så man kan njuta av att sitta ute och äta i sommar.. håll tummarna för en fin sommar..
Ska väl börja med att hänga upp lite tvätt ute nu iaf.. ha det bäst!!
Tänkvärt...
WASHINGTON DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-års åldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående iväg släpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min:
Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min:
En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
Efter 10 min:
Ett barn i 3-års åldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående iväg släpade av sina föräldrar)
Efter 45 min:
Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter 1 h:
Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM
torsdag 1 april 2010
Prästdöttrar är ONDA människor!!! ;)
Jag följer en bild-blogg där de ska sätta in kort på allt möjligt under året. Och idag när jag kollade in nya bilderna så har hon en bild på en groda!!!! Jag höll ju på att dö av skräck!!! En liten varning borde ju varit på sin plats!!
Men hämnden är ljuv... mohahahahaha!!
Men hämnden är ljuv... mohahahahaha!!
Läste en krönika av Marcus Birro
Han är väldigt tänkvärd tycker jag.
Sverige är världsmästare på att dalta med förbrytare och våldsmän. De verkliga offren får nöja sig med några tusenlappar och sina liv förstörda för all framtid.
Vi värnar fel sorts frihet. På nätet är det allas förbannade rättighet att bli en del av avloppsvattnet som flödar i anslutning till den här krönikan, till andras krönikor, till reportage och artiklar.
Vi sätter uppenbarligen ett värde på att vem som helst kan bli vem som helst och sedan skriva exakt vad som helst mot och om vem som helst.
Frihet för vem? Till vilket pris? Varför är vi i Sverige så måna om rättigheter för idioterna? Varför är det viktigt att värna hatet? Varför sätter vi en ära i att dalta med brottslingar?
Jag dras med ungefär samma hjältar som jag växte upp med. Men några nya har jag allt. Två av dem är kvinnor som med hjälp av det skrivna ordet orkat igenom det största mörker som kan lägra sig över en människas liv. En är Englas mamma.
Hennes mod och återhållsamma vrede, hennes kärlek till sin dotter och hennes makalösa mod inför framtiden, slår undan knäna på mig i ren hänförelse.
Jag älskar hennes texter. Hon har omvandlat hatet till något konstruktivt. Hon låter mörkret spinna som en katt.
Hon bjuder in skräcken. Hon överlever när det egentligen är omöjligt. Hon är en blomma som slår rakt igenom asfalten och upp mot solen.
En annan kvinna jag kommit att högakta är Emma. Mamma till Max och Saga i Arboga. Hennes vilja att inte glömma. Hennes helt nödvändiga önskan att berätta för världen hur kärleken till hennes barn ser ut, hur stor saknaden är, hur vidrigt orättvis den här världen kan vara, har träffat rakt i hjärtat.
Jag får berättat för mig att dessa två makalösa kvinnor tvingas stå ut med oförskämdheter från anonyma jävlar ute på nätet. Människor med perverterade hjärtan som tar sig friheten att hugga där det känns.
Hur är man funtad då? Hur är man skapt om man tar sig in på en annan människas blogg, kanske denna människas allra viktigaste kanal ut mot en oförstående omvärld, och sedan börjar kasta handgranater omkring sig?
Varför försvarar vi alltid rätten för människor att degradera sig själva? Så fort en människa lämnar en lucka, visar en svaghet, så är trollen där och hugger.
Utan att vara i närheten av att vara lika sårbar som dessa kvinnor har jag också gjort misstaget att skriva hur jag egentligen mår, i stället för att förställa mig, ljuga och hålla skenet uppe. Vad det har gett mig?
En fraktion av mobbare som jag fått rådet att strunta i. Det gör jag också.
Men dåliga dagar låter jag deras önskan om att jag ska dö, deras oförblommade hat, deras fradgastinna ursinne över allt jag gör, ta över och jag blir ledsen.
Men nu ska jag sluta mig inåt i stället. Jag ska bygga mig en stor och tung rustning.
Jag ska krypa in i den där rustningen och aldrig mer visa en enda mänsklig känsla eftersom det, skrämmande nog, alltid är de mest mänskliga känslorna som triggar trollen på nätet och det är trollens rättigheter att få piska upp lite svaghet, som alltid försvaras. Till slut kommer vi inte ha en dialog kvar eftersom avloppsvattnet från alla forum och kommentarer kommer stiga, skölja över gator och torg, tysta alla bloggar som inte handlar om mode och kungahuset, och när vi dränkts i yta, skit och perversioner kommer en ny medial öken bre ut sig.
För ungefär hundra år nyktrade folket till och byggde det här landet på kristna, hjärtliga och moraliska grunder. Nu håller samma folk på att tippa hela skiten över kanten.
Sverige är världsmästare på att dalta med förbrytare och våldsmän. De verkliga offren får nöja sig med några tusenlappar och sina liv förstörda för all framtid.
Vi värnar fel sorts frihet. På nätet är det allas förbannade rättighet att bli en del av avloppsvattnet som flödar i anslutning till den här krönikan, till andras krönikor, till reportage och artiklar.
Vi sätter uppenbarligen ett värde på att vem som helst kan bli vem som helst och sedan skriva exakt vad som helst mot och om vem som helst.
Frihet för vem? Till vilket pris? Varför är vi i Sverige så måna om rättigheter för idioterna? Varför är det viktigt att värna hatet? Varför sätter vi en ära i att dalta med brottslingar?
Jag dras med ungefär samma hjältar som jag växte upp med. Men några nya har jag allt. Två av dem är kvinnor som med hjälp av det skrivna ordet orkat igenom det största mörker som kan lägra sig över en människas liv. En är Englas mamma.
Hennes mod och återhållsamma vrede, hennes kärlek till sin dotter och hennes makalösa mod inför framtiden, slår undan knäna på mig i ren hänförelse.
Jag älskar hennes texter. Hon har omvandlat hatet till något konstruktivt. Hon låter mörkret spinna som en katt.
Hon bjuder in skräcken. Hon överlever när det egentligen är omöjligt. Hon är en blomma som slår rakt igenom asfalten och upp mot solen.
En annan kvinna jag kommit att högakta är Emma. Mamma till Max och Saga i Arboga. Hennes vilja att inte glömma. Hennes helt nödvändiga önskan att berätta för världen hur kärleken till hennes barn ser ut, hur stor saknaden är, hur vidrigt orättvis den här världen kan vara, har träffat rakt i hjärtat.
Jag får berättat för mig att dessa två makalösa kvinnor tvingas stå ut med oförskämdheter från anonyma jävlar ute på nätet. Människor med perverterade hjärtan som tar sig friheten att hugga där det känns.
Hur är man funtad då? Hur är man skapt om man tar sig in på en annan människas blogg, kanske denna människas allra viktigaste kanal ut mot en oförstående omvärld, och sedan börjar kasta handgranater omkring sig?
Varför försvarar vi alltid rätten för människor att degradera sig själva? Så fort en människa lämnar en lucka, visar en svaghet, så är trollen där och hugger.
Utan att vara i närheten av att vara lika sårbar som dessa kvinnor har jag också gjort misstaget att skriva hur jag egentligen mår, i stället för att förställa mig, ljuga och hålla skenet uppe. Vad det har gett mig?
En fraktion av mobbare som jag fått rådet att strunta i. Det gör jag också.
Men dåliga dagar låter jag deras önskan om att jag ska dö, deras oförblommade hat, deras fradgastinna ursinne över allt jag gör, ta över och jag blir ledsen.
Men nu ska jag sluta mig inåt i stället. Jag ska bygga mig en stor och tung rustning.
Jag ska krypa in i den där rustningen och aldrig mer visa en enda mänsklig känsla eftersom det, skrämmande nog, alltid är de mest mänskliga känslorna som triggar trollen på nätet och det är trollens rättigheter att få piska upp lite svaghet, som alltid försvaras. Till slut kommer vi inte ha en dialog kvar eftersom avloppsvattnet från alla forum och kommentarer kommer stiga, skölja över gator och torg, tysta alla bloggar som inte handlar om mode och kungahuset, och när vi dränkts i yta, skit och perversioner kommer en ny medial öken bre ut sig.
För ungefär hundra år nyktrade folket till och byggde det här landet på kristna, hjärtliga och moraliska grunder. Nu håller samma folk på att tippa hela skiten över kanten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
