Vissa dagar kan man känna sig så himla ensam fast man har folk runtomkring sig överallt.. Var ute och åkte i bilen en vända när jag skulle handla, hårdrocksballader på HÖG volym och tårarna som rann nerför kinden.. Även fast man klarar sig själv mesta delen så får man sina stunder när man känner sig totalt ensammast i hela världen..
Man saknar någon som håller om en när man är ledsen, någon som skrattar med en när man är glad. Någon som ligger nära en och ser på film, någon som kramar om en när man lagar mat, någon som ser en djupt i ögonen och säger att de älskar en trots att man är den man är.. saknar någon som pratar med en över en flaska vin.. någon som kysser mig godnatt efter några timmars mys.. någon som sitter på en brygga med mig när solen går ner över bergen.. någon som väcker mig på morgonen med en kram..
Jaja i den bästa av världar så finns det väl nån för mig åxå...?
Men då kommer ju frågan.. ska man våga öppna sitt hjärta, riva alla murar man byggt upp? Våga lita på en annan människa som kan såra ens inre? Som dansar flamenco på mina känslor och mitt hjärta när han hittar nån bättre?
Kommer jag att bli så desperat så jag satsar mitt hjärta för en annan människa igen?
Den som lever får väl se.. än så länge satsar jag nog på erotik istf romantik.. och snart fyller jag 25 år igen.. *s*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar