Läste en krönika av Marcus Birro

Han är väldigt tänkvärd tycker jag.

Sverige är världsmästare på att dalta med förbrytare och våldsmän. De verkliga offren får nöja sig med några tusenlappar och sina liv förstörda för all framtid.
Vi värnar fel sorts frihet. På nätet är det allas förbannade rättighet att bli en del av avloppsvattnet som flödar i anslutning till den här krönikan, till andras krönikor, till reportage och artiklar.
Vi sätter uppenbarligen ett värde på att vem som helst kan bli vem som helst och sedan skriva exakt vad som helst mot och om vem som helst.
Frihet för vem? Till vilket pris? Varför är vi i Sverige så måna om rättigheter för idioterna? Varför är det viktigt att värna hatet? Varför sätter vi en ära i att dalta med brottslingar?

Jag dras med ungefär samma hjältar som jag växte upp med. Men några nya har jag allt. Två av dem är kvinnor som med hjälp av det skrivna ordet orkat igenom det största mörker som kan lägra sig över en människas liv. En är Englas mamma.
Hennes mod och återhållsamma vrede, hennes kärlek till sin dotter och hennes makalösa mod inför framtiden, slår undan knäna på mig i ren hänförelse.
Jag älskar hennes texter. Hon har omvandlat hatet till något konstruktivt. Hon låter mörkret spinna som en katt.
Hon bjuder in skräcken. Hon överlever när det egentligen är omöjligt. Hon är en blomma som slår rakt igenom asfalten och upp mot solen.
En annan kvinna jag kommit att högakta är Emma. Mamma till Max och Saga i Arboga. Hennes vilja att inte glömma. Hennes helt nödvändiga önskan att berätta för världen hur kärleken till hennes barn ser ut, hur stor saknaden är, hur vidrigt orättvis den här världen kan vara, har träffat rakt i hjärtat.

Jag får berättat för mig att dessa två makalösa kvinnor tvingas stå ut med oförskämdheter från anonyma jävlar ute på nätet. Människor med perverterade hjärtan som tar sig friheten att hugga där det känns.
Hur är man funtad då? Hur är man skapt om man tar sig in på en annan människas blogg, kanske denna människas allra viktigaste kanal ut mot en oförstående omvärld, och sedan börjar kasta handgranater omkring sig?
Varför försvarar vi alltid rätten för människor att degradera sig själva? Så fort en människa lämnar en lucka, visar en svaghet, så är trollen där och hugger.
Utan att vara i närheten av att vara lika sårbar som dessa kvinnor har jag också gjort misstaget att skriva hur jag egentligen mår, i stället för att förställa mig, ljuga och hålla skenet uppe. Vad det har gett mig?
En fraktion av mobbare som jag fått rådet att strunta i. Det gör jag också.
Men dåliga dagar låter jag deras önskan om att jag ska dö, deras oförblommade hat, deras fradgastinna ursinne över allt jag gör, ta över och jag blir ledsen.

Men nu ska jag sluta mig inåt i stället. Jag ska bygga mig en stor och tung rustning.
Jag ska krypa in i den där rustningen och aldrig mer visa en enda mänsklig känsla eftersom det, skrämmande nog, alltid är de mest mänskliga känslorna som triggar trollen på nätet och det är trollens rättigheter att få piska upp lite svaghet, som alltid försvaras. Till slut kommer vi inte ha en dialog kvar eftersom avloppsvattnet från alla forum och kommentarer kommer stiga, skölja över gator och torg, tysta alla bloggar som inte handlar om mode och kungahuset, och när vi dränkts i yta, skit och perversioner kommer en ny medial öken bre ut sig.
För ungefär hundra år nyktrade folket till och byggde det här landet på kristna, hjärtliga och moraliska grunder. Nu håller samma folk på att tippa hela skiten över kanten.