Onsdag och bombhot mot kommunhuset..

Läste på dt.se på förmiddagen att kommunhuset blivit bombhotat!! Fick ju lov att genast dementera min skuld till dådet.. *S*
Antog ju såklart att det bara var ett tomt hot men sen när pappa kom ner på jobbet och sa att de blivit hemskickade från jobbet och att flera byggnader utrymts så blev jag lite orolig eftersom barna var i skolan, bara 200 m från kommunhuset.. jag och pappa åkte ner och hämtade dem så de fick vara hos morfar resten av dagen. Nere vid bibblan stod det polisbilar, ambulanser och brandbilar och då kände jag mig mer orolig..
Även om man innerst förstår att det är tomma hot så förstärks ju oron av att se beredskapen på det viset.. Och kanske över-reagerar man MEN om det skulle brisera en bomb och jag inte vet exakt var mina barn befinner sig så hade jag blitt knäpp på jobbet innan jag fick veta..
När en fara hotar ens familj så vill man ju ha dem nära eller iaf under någons beskydd som man litar på. Så skönt det var att hålla om dem iaf och att ligga och prata med dem på kvällen och förklara varför man gjorde som man gjorde, men barna är coola och tyckte det var skönt att ha en mamma som bryr sig om dem så mycket *ler*
Jag gav ju ett löfte 2001 att alltid vaka över barnbarna åt mamma och hon skulle hjälpa mig *ler*