Snart är den eländiga September slut..!!

Egentligen är det ju en vacker månad som skiftar i allsköns färger och vädret är oftast underbart... (allt är ju relativt..).
Men månaden innebär ju en liten påminnelse om tråkiga händelser :(
I September dog ju min vän Robban när hans bil rasade ner över honom när han meckade..
I September inträffade terrordåden i New York.. minns den dagen som igår.. var hemma och mammaledig med Linnéa då och hela dagen tillbringades framför tvn och med en oro över hur man skulle göra med allt?!? Skulle man tömma sina bank-konton och storhandla, var det världskrig på g? Många tankar snurrade i skallen de nästkommande dagarna..
Året därpå åkte jag, S och Linnéa till Teneriffa.. glada över det lilla pyret i magen som inte många visste om än.. veckan gick och vi badade och turistade och njöt av den lilla semester-resan.
På hemresedagen kände jag ett orosmoln i kroppen, vart lite rosa på papperet när jag gick på toa.. Flygresan hem kändes kaotisk iom förseningar pga fulla turister som blev avslängda av planet.. Väl på Arlanda så var även tåget till Mora försenat..
Efter nån timme på tåget så kände jag att det rann till lite i trosan så jag skulle skynda mig på toaletten men när jag reste mig så kom en störtflod av blod..missfall! In snabbt och bytte byxor innan nån skulle hinna se.. kom tbx till min plats och S tittade till på mig och undrade varför jag bytt byxor, då började tårarna rinna och han förstod direkt. Gick och letade reda på en konduktör som i sin tur ringde ambulans och kom med en cola till mig för hon tyckte jag skulle dricka lite..
I Borlänge mötte ambulansen upp så jag fick åka till akuten i Falun, ensam.. S fick ju lov att försöka få hem Linnéa med packning och barnvagn mm
När jag kom till akuten kunde de bara konstatera att jag iaf haft tur så att allt var ute och jag slapp skrapning.. de ville ha mig kvar över natten men jag ville hem!
Så jag fick skriva under ett papper att jag åkte hem på egen risk och sen lånade jag telefon och ringde först pappa men han var och jagade.. sen ringde jag Ellinor och den ängeln klev upp mitt i natten utan frågor och åkte hela vägen till Falun och hämtade mig!! Jag är evigt tacksam för att jag har såna vänner!!!
Trots att det gått så många år och missfall är sånt som händer hela tiden för folk så känns det i varje nerv i kroppen den 18 sept att nånting fattas..
Det är ju inget man sörjer så mycket men det gör ont iaf.. man hade ju redan börjat fundera på namn och kön och såna där mysiga tankar man har när man är gravid..
Men nu är snart månaden slut och det är dags att se framåt igen!! Med nya tag mot framtiden..!!